Jag kom att tänka på en anekdot från fotostudierna på Biskops Arnö. I slutet av andra året är hela klassen ute och jobbar med sina examensarbeten. Jag har haft lite svårt att komma på vad jag ska göra, och i ett pressat läge bestämmer jag mig för att det är till östra Finland jag ska åka för att göra mitt examensjobb. Det är något med den finsk-ryska gränsen som drar i mig. Och en handledare som vill att jag ska komma igång.

Så jag tar en färja till Helsingfors, utan att riktigt veta vad jag ska fotografera. Den enda bild jag har i huvudet, som jag vet att jag vill ha, är den av gränsen mot Ryssland. Jag föreställer mig bilden tagen ståendes med en fot på var sida, enkelt, rakt upp och ned. Här går gränsen.

Men kan man ta en sådan bild? Man traskar väl inte bara fram till en gräns på det där viset, och i synnerhet inte en gräns mot ett land som Ryssland? Eller?

Hur som helst. Efter några dagar i Finland hamnar jag i den lilla staden Imatra, alldeles intill den ryska gränsen. Jag blir guidad runt av en ortsbo och efter att ha blivit förevisad traktens alla sevärdheter, inklusive kraftverket, pappersbruket och hotellet där det svenska kungaparet en gång övernattat, frågar jag om vi kan åka och titta på gränsen.

Vi kör ut från stan och stannar till framför en snötäckt åker.

– Närmare än så här kommer vi nog inte, säger min finska guide Mikko.

Några hundra meter bort, bakom granarna, sträcker sig skorstenar från ett pappersbruk i ryska Svetogorsk mot himlen. Intill vägkanten står en gul skylt med texten “Gränszon, tillträde förbjudet”. Jaha, det här var ju inte alls vad jag hade sett framför mig. Blir det ingen bild nu?

Jag vill ändå visa min guide någon slags uppskattning, så jag tar ett par steg ut på åkern, knäpper några pliktskyldiga bilder och pulsar tillbaka till bilen, lätt besviken. En stund senare är vi tillbaka i centrala Imatra och Mikko svänger in på en parkering för att släppa av mig. Bakom oss bromsar gränspolisen in.

Det tar ett tag innan jag förstår vad det är som händer. Poliserna pratar med Mikko på finska och efter ett tag vänder sig en av dem till mig.

– Kan jag få se dina papper tack?

Va? Vilka papper? Jag räcker över mitt pass och får sen veta att jag befunnit mig på fel sida av den gula skylten, ni vet den med texten “Gränszon, tillträde förbjudet”. Hur kunde de veta det, det var ju bara vi där? Jag får en mängd frågor om vem jag är och vad jag gör där. Jag tror jag lyckas övertyga dem tillslut, att jag är ofarlig och förmodligen inte en risk för rikets säkerhet. Sedan räcker de över en mobiltelefon.

– Hallå?

I andra änden finns självaste gränspolischefen. Jag får återigen förklara mig och mina avsikter i östra Finland, blir uppläxad och lovar att inte göra om mitt misstag. Jag inser också att min enda chans att få ta den där bilden av gränsen mellan Finland och Ryssland är att jag får över poliserna på min sida. Så jag tar mod till mig.

Polischefen ber att få tala med sina kollegor igen. Jag ger tillbaka mobiltelefonen och samtalet fortsätter på finska. När de har pratat klart tittar poliserna på mig:

– Ok, hoppa in i bilen.