Snabba ryck är två ord som tillsammans beskriver ganska väl hur de flesta jobb jag gör går till. En vanlig sådan jobbdag brukar börja med att telefonen ringer ungefär när jag äter frukost och det brukar låta något i stil med:
– Vi har ett jobb klockan 10:00 och ett klockan 14:30, kan du ta dem?
Och så sveper man kaffet och sticker iväg.

På väg ut till bilen funderar man över om man laddade kamerabatterierna igår och om minneskorten ligger i väskan eller är kvar på skrivbordet. Man ringer reportern och stämmer av, kollar om man kanske ska göra rörligt och säger att vi ses utanför fem i.

Eftersom det oftast är Dagens Industri jag ska jobba för så har jag med tiden lärt mig hur olika typer av jobb ska göras. Det underlättar att veta hur tidningens olika delar ser ut och vilken typ av bild de kommer vilja dra på. Ett nyhetsjobb görs på ett sätt, ett reportage på ett annat och mer featurebetonade jobb på ett tredje, till exempel. Jag skulle säga att jag lutar mig ganska mycket mot det, i synnerhet när det är just snabba ryck. Baksidan är att man ibland upprepar sig, eftersom man inte alltid hinner tänka nytt.

Kanske är det det som gör att man till slut hamnar på golvet bakom en krukväxt. Att man testar om man fortfarande känner igen en person om man fotar henne genom en glaskaraff eller om en armhåla kan vara en ok inramning för ett porträtt. För att inte bli slentrian alltså.