För några år sedan skulle jag fotografera Staffan Hansén för Dagens Industri. I en intervju avslöjade Staffan att han vid sidan av jobbet som vd på pensionsbolaget SPP även är högerback i det finska segwaypololandslaget. Ja ni vet, segwaypolo – som hästditot fast på segway.

Som fotograf älskar man ju sådana här tillfällen, när man slipper slå knut på sig själv för att komma på något annat än “kostymgubbe på kontor”. Här serverades världens bildidé rakt framför näsan, som upplagt för succé. Fast man vet ju aldrig med folk. Jag har fotograferat en del företagsledare som absolut inte vill vara med på några upptåg alls hur mycket man än lirkar och försöker, så jag var lite på spänn när jag ringde till Staffans presskontakt på SPP.

– Jag har hyrt en Segway och bokat en timme på banan nere i frihamnen, så om Staffan inte har något emot det kanske vi kan ses där kl 14:00, föreslog jag.

Jag tyckte det var kul om han behöll kostymen på, så man inte förlorar kopplingen till jobbet som vd, men klubban fick han gärna ha med sig. Jag var där en kvart innan för att hinna reka lite, men jäklar vad mörkt och trist det var. En grågrön konstgräsmatta omgärdad av en röd, sliten sarg och högt där ovanför fladdrade ett lysrör som med nöd och näppe lyste upp lokalen.

Den actionbild jag hade i huvudet krävde mycket ljus för att frysa rörelsen så att Staffan inte bara skulle försvinna i en mörk suddig fläck. Jag hade inga blixtar med mig utan fick förlita mig på att det befintliga ljuset skulle räcka. I över 20 minuter kämpade vi på i den mörka lokalen, med timingen, skärpan, den röda sargen och det kassa ljuset. Sedan var tiden slut och vd:n behövde återvända till sitt kontor.

Lätt frustrerad bläddrade jag genom bilderna i kameran. Fasen, den sitter inte. Den bild jag hade i huvudet fanns inte i min kamera. Katastrof. Antingen nöjer jag mig med någon av de jag har eller så ber jag om en minut till och testar något nytt. Presspersonen som varit med under fotograferingen hade redan hunnit ringa efter en taxi, så om det skulle bli någon mer bild fick det gå undan.

Vi slet ut segwayen på gatan.

– Åk runt bakom den där containern där! Och så kommer du tillbaka runt hörnet i full fart, med klubban över axeln. Och glöm inte att le, och kolla i kameran!

Fem gånger hann Staffan åka runt hörnet på containern innan taxin kom. Jag pepprade bilder. I ett sådant läge är det bara att hålla in knappen som gäller. Medan taxin försvann bort bläddrade jag ivrigt bland bilderna i kameran. Det skilde en minut och 39 sekunder från första till sista rutan, men den fanns där. Den satt.

Här är länken till intervjun i Di Weekend https://weekend.di.se/intervjuer/pensionsboss-och-hogerback, och så här såg det ut i tidningen.